äventyrslysten

För en vecka sen råkade jag träffa på en sten i backen. En liten gadd som stack rakt in i insidan på mitt knä. 

Senare den kvällen fick jag träffa en doktor som konstaterade att det var djup och behövde sys, lyckligtvis visade röntgenplåtarna ett förövrigt helt intakt knä. Så för att vara min första skada kom jag undan lindrigt med tanke på alla de vänner som dragit kors- och ledband, brutit ben och trasat sönder sig själva ordentligt. 

Men att bli sjukskriven i två veckor, inte kunna fortsätta åka och behöva hålla knäet relativt stilla har fått mig att inse vikten av att vara hel & frisk. 

På sätt och vis har det blivit bra att bli sin egen terapaut, att kunna massera och känna runt själv, ge mig tiden att vila för att snabbare komma tillbaka på banan. 

Tiden som varit har varit som en hejdundrande bergochdalbana - snabb, hackig, upp, ner och alldeles kittlande rolig. 

Året har innehållit det mesta som annars verkar ta en hel livstid för andra att avverka; studier, både långa och korta resor, kärlek och uppbrott, ny minifavorit (Nora) nytt jobb, nya hemorter med nya vänner. Det hinner helt klart hända mycket på 365dagar!

Och även på bara ett par veckor hinner mycket hända; jobbat mycket mer, åkt mycket mindre, adventsfika på berget, firat jul hela två gånger (24e & 25e), vi har kastat in och kastat ut julen ur huset, fått vår femte familjemedlem (Maja), sommaren har kommit, vi alla hoppas på att vintern kommer tillbaka snart, smidit nya planer, kollar på ytterligare jobb i byn (barnflicka), träffat fler nya vänner och återfunnit pengar som jag trodde var förlorade den länge sen. Ja, ni ser själva hur effektivt livet kan vara - utan att en själv nödvändigtvis behöver vara det. 

Jag & Mia - min nya miniidol på skidor, tillika ett av barnen som Ebba passar

Inköp och hemleverans av årets julgran!Voilà!

Många minnen väcks på dessa stigar..Baka liten kaka!!Eller gör som super-nanny Ebba och gör ett helt hus om en ändå är i farten!Jul nr 1! (ingen från jul 2 tyvärr)Utsikten efter jobbet igår......Vinter/vår/sommar promenad 30.12.2015Vädret i alperna: större risk för bränder än laviner

God natt & GOTT 2016!

Lisa

Sol, kaffe och snack med världens bästa vänner!

Lisa

Jag har en kompis som jag lärde känna i Kanada på besök nu. Han jobbar vanligtvis på en skola i Lausanne och hit  tar det bara någon timme med bil. Igår gick vi till en trevlig pub i Chable för middag och sen blev det pilturnering i Verbier. Det gick glacialt väldigt bra för mig och min lagkamrat! 

Ikväll ska vi ut på middag med alla från ES, skidskolan som de jag jobbar för samarbetar med. Vi har haft möten tillsammans under eftermiddagarna denna vecka, just för att alla ska träffas och lära oss om företaget och hur de vill att vi jobbar etc. Inget jobb för mog än däremot, har fått in mina första bokningar från den 23/12! Så tills dess blir det till att ta hand om vännerna :) 

Kram och glad 3e advent! 

Lisa

Då var jag tillbaka på orten som satte snurr på mina resor runt i världen - Verbier.

Fem år sen sist jag gjorde en hel säsong här. Mycket är sig likt och en hel del vänner är kvar vilket känns väldigt bra.

 

Bor i ett mysigt hus nere i Le Chable denna gång tillsammans med fyra andra tjejer, än så länge är vi bara två i huset vilket vi nyttjar till fullo genom att sprida ut oss precis överallt innan de andra dyker upp. 

 

Än så länge är det lugnt på byn men det kommer ändras under de kommande veckorna då fer och fler säsongare gör sig hemmastadda för vintern. 

 

Har inte börjat jobba riktigt än. I tisdags träffade jag dock chefen och alla kollegor och sen dess har vi masserat varandra för att utbyta tips och tricks, ordnat med allt pappersarbete och lärt känna de företag som vi jobbar med.

 

Tillbaka på Kelowna Airport, 4e gången gilt. 

Känner inte att jag har supermycket att säga nu, allt bearbetas fortfarande i hjärnkontoret. Så istället kan jag återberätta mina sista dagar i Kanada.

 

I fredags hade vi inflyttnings-/hejdåfest i den lilla lägenheten på Alpine Inn. Svenskar var helt klart den överrepresenterade nationaliteten. Tanken var att vi senare skulle ge oss ut på byn, men då stämningen var på topp till in på småtimmarna så var det svårt att schasa ut vännerna. De sista nattugglorna gick hem vid 4 tiden, långt efter egen läggning. 

 

Lördagen startade något sakta men innan kl 10 hade jag både hunnit städa upp och gett mig iväg till bussen mot berget - mina vänner låg fortfarande och sov när jag gav mig av. 

Det var dags för sista dagen på berget, denna vinter, och den spenderades tillsammans med Lovisa och Elisabet som jag träffat i Revelstoke. Förhållandena var kanske inte helt perfekta, men det får duga nu när mina dagar är räknade. Vi stötte på en stor grupp tjejer vid toppen av sittliften som manade oss till att ta ett par åk med dom, det visade sig nämligen vara International Women's Ski Day, det blev en rätt oförglmlig dag! Stod på benen tills sista liften gick upp och höll hela vägen ner.

 

Mina sömniga vänner hade vaknat igen när jag återvände hem. De hade planerat en överraskning, vilket visade sig bli en fantastiskt god middag på Woolsey Creek. "Du sa ju att du aldrig ätit här förut" var motiveringen till varför vi gick just dit. Tack för en superhärlig kväll mina vänner! Jag är er enormt tacksam.

Efter mat och mycket skratt gick vi åt olika håll, jag hade fortfarande några vänner att krama om innan jag kunde återvända till Sverige. De andra påstod att de fortfarande var i behov av sömn - tveksam ursäkt, men visst!

Fick träffa nästan alla vännerna och skaffade mig en handfull nya under kvällens lopp, charmen i att bo i en småstad är att de flesta är förbannat trevliga och öppensinnade vilket gör det enkelt att göra vänner av främlingar. 

 

Söndagen kom och så gjorde även tårarna, hela dagen var en känslomässig berg-och-dalbana. Väskor skulle packas klart, vänner skulle kramas klart, ärenden skulle uträttas allt innan kl 14. 

Måste erkänna att jag är lyckligt lottad med alla fina vänner som jag har omkring mig, ställer upp i ur och skur, och överöser en med fina ord - ingen nämnd ingen glömd.

Strax efter 14 blev jag och min pinsamt stora packning upplockade på Alpine Inns parkering, skulle få skjuts hela vägen till Kelowna av ett par vänner som under fredagskvällen hade erbjudit sig att köra, kanske inte helt utan ett par droppar i kroppen heh. TACK!

Körningen gick på drygt 2 timmar tack vare bra förhållanden, och tack vare grymt sällskap kändes det inte alls särskilt långt! Hittade huset som jag skulle spendera kvällen i, en kollega från sommaren var hjälpsam nog att ta in mig för natten, och jag måste säga att det var väldigt skönt att väkna upp i Kelowna och inte behöva åka från Revelstoke i ottan och ta itu med alla överväldigande känslor då. 

Vi tog oss ut på stan för middag och en öl, kul att se ett 'gammalt' ansikte igen och höra vad som hänt sen sist. 

 

Imorse hann vi ta en kaffe på stan och köra runt i Kelowna innan det blev dags att ta nästa steg till Sverige och åka till flygplatsen.

Packade om väskorna och fick efter lite tid ihop det så att alla blev godkända vid invägning, att resa tungt utan att betala extra verkar vara något som ligger i familjen, den lärdomen tackar jag för. 

 

Äntligen på väg!!

 

 

 

För exakt ett år sedan satt jag på en av många Greyhoundbussar med kurs mot Revelstoke, för första gången. 

Det var många känslor som fanns i kroppen då; förväntansfull, trött, spänd och väldigt glad - äntligen!

Efter idag infinner sig samma känslor i samma kropp, för idag öppnade berget och det var fritt fram för alla snöglada att ge sig upp! Äntligen. Snömängden var bättre än förväntat, sällskapet strålande och så även eftermiddagssolen. Lärdomen jag tar med mig till morgondagen är dock: det går inte att klä sig för varmt. Med -20  och blåst blir det lätt kallt, överallt. Men de är så fantastiskt vackert här och att få stå på brädan igen är...priceless. 

 

Hajken i Eagle Pass:

Jag är tillbaka där allt började i vintras, CMH Adamants.

Efter några veckors ledig- och rastlöshet i Revelstoke tog vardagen ny fart och jag har besökt fler platser under de senaste 10 dagarna än vad jag gjorde under hela vintern(om man räknar den tiden jag spenderade i Kanada).

Måndagen den 6e oktober packade jag en väska och åkte till Skaha tillsammans med två tjejer från sommarens jobb. Skaha är beläget Pentiction, som tillhör välkända Okanagan Valley (Kanadas kanske mest kända vindistrikt..?). Men vi var inte där för att sippa vin utan för att klättra!

Fick se helt fantstiska platser och utmana mina klätterkunskaper rejält, försökte komma på en bra översättning på "jävlar anamma" men utan större lycka.

Vår tripp varade i dagarna tre, vilket i sig är ganska kort men min kropp var helt klart mör efter klättrandet.

 

Torsdag morgon vaknade jag med ett sms från min sommar chef (Erin), det löd (på engelska förstås): 

Kort och koncist. Efter lite övervägade och en frukost senare bestämde jag mig för att ja för tusan, klart jag ska med! Så på 40min packade jag om min väska, duschade och trippelkollade att spis och element var av. Klart - dags för avfärd! Vi gjorde ett kort stopp i Kamloops, där Erin hade en anställningsintervju, fyllde kaffemuggarna och lunchpåsarna. Ingen tid att förlora, ville ju helst inte fastna i rusningstrafiken. Såg många vackra berg och områden genom vindrutan medan vi susade fram på vägarna. 

 

Vi kom fram till Richmond (del av Vancouver) vid middagstid, väldigt passande då de vi bodde hos hade maten färdig när vi klev innanför dörren.

Fredagen var väldigt slöstartad, enligt mig som var extremt sugen på att se vad Vancouver hade att erbjuda, det slutade med att jag tog färjan över till Victoria och hälsade på Lynnea (kollega och respartner från i vintras). Hon visade mig runt delar av staden och strax innan jag var tvungen att ta helikoptern tillbaka till Vancouver såg vi ett par späckhuggare som lekte runt utanför kusten. Den du syrran!

Ja, resan tillbaka var något bekvämare och kortare än ditresan. Det är helt fantastiskt vilka upplevelser livet bjuder på!

 

Lördagen ägnade jag åt att promenera omkring i Yaletown och på Granville Island, hittils den bästa sida Vancouver har visat. Vädret var fantastiskt och Yaletown påminner om Hammarby Sjöstad bara något större. 

Spenderade i princip hela dagen i stan vilket var märkbart när jag kom "hem", var helt slut i huvudet och behövde andas friskluft mer än någonsin!

 

Söndagen hade sina glimtar men Vancouver har inte riktigt tagit mig med storm, hade förväntat mig mer efter allt fantastiskt jag hört om stan. Ändå tog jag åt mig av de tips jag fick från alla håll och kanter om platser jag borde besöka (bortsett från museum). Att få tag på frukost blev denna morgon en upptäcksfärd i sig, men tillsist hittade jag det rekommenderade Belgard Kitchen och gissa om det var värt promenaden! 

Efter lite mer promenerande kom jag fram till Pigeon Park, en marknad för de hemlösa i Vancouver som försöjde sig på att sälja alla möjliga saker. Det var som en knäpp framför ögonen och det visade en väldigt rolig och fin sida av vad människor tar sig till för att försörja sig. Marknaden hade börjat som en protest 2010 då staten ville "städa" upp gatorna från uteliggarna, vilket i sin tur ledde till att ett par organisatörer anordnade marknaden mellan Hasting St och Cordova och lyckades få rätt till att inget polisväsende hade rätt att köra bort människorna från denna plats. High five till medmänskligheten!

Efter mer promenerande, kaffedrickande och tågresande bestämde jag mig för att åka till huset i Richmond där det serverades Thanksgiving-kalkon. Mitt livs första Thanksgiving firande (slående likt juldagsfirandet hos mormor) var både gott och underhållande - kanske lite väl mycket av de båda då jag missade min buss tillbaka till Revelstoke som avgick 06.30 måndag morgon....blev fast i Vancouver ännu en dag vilket inte var helt enligt planerna. Efter mycket fix och trix fick jag tag på en resa hem tolv timmar senare.. En bussresa som jag helst hade velat sova mig igenom men hölls vaken på grund av pratglada medresenärer. Klockan 04.30 la jag huvudet på kudden och somnade.

 

Det är tisdag morgon och klockan är strax efter 10 när jag vaknar av att min chef från i vintras (Sherri) knackar på min dörr för att upplysa mig om att det är dags att bege oss upp till lodgen. Yrvaken och ursäktande vänder jag upp och nerpå min resväska för att på nytt fylla den med en annan laddning kläder och tillbehör. 

Ut på vägarna igen alltså!

 

Och ja, nu är vi här. På lodgen där allting en gång började, cirka ett år efter anställningsintervjun jag hade med Sherri. 

Det är inte mycket som händer här, även fast det kanske borde gå i högre tempo, lodgen har varit stängd sen i april och det är dags at rusta upp den inför vintern. Så damm ska avlägsnas, märken ska bort, mattor ska tvättas, badkar ska skrubbas, köket ska byggas ihop (haft en målare här i tre månader). Stället ska vara skinande rent innan december! Jag har ytterligare fyra dagar på mig att fullfölja detta projekt. 

 

Och sen trodde ni förstås att det var slut på flängande och äventyr, men icke! Inget är 100% än så jag vågar inte riktigt lämna några detaljer, förhoppningsvis får jag reda på mer under veckan, men det kan hända att jag hänger med flyttfåglarna söderut på lördag.

Håll tummarna!

 

Kramar i massor

Lisa.

 

 

Vid närmare eftertanke kom jag på att jag ändå hann med en hel del under mina "rastlösa" veckor:

- Det anordnades cykeldag och grillkväll med alla CMH anställda

- Fick uppleva en extremt blöt och blåsig hajk i Eagle Pass med några vänner

- Har varit på marknaden nästan varje lördag för att stötta min vän som säljer fantistiska bakverk!

- Klättrat vid Begbie Bluffs, strax utanför Revelstoke

- Träffat en drös med nya vänner i Revelstoke, de flesta från Tyskland, ett par killar från Australien samt en britt.

- Agerat hund- & kattvakt i en vecka. 

- Har tältat vid Columbia River (som flyter genom Revelstoke ner till Portland i USA)

- En intressegnista för fiske har tänts

- Åkte upp och promenerade omkring på Mount Revelstoke med mina nyvunna vänner

-  Vart på två vinterpeppande filmer!

- Anmält mig till en 1års massage utbildning i Umeå, med start januari 2015!

 

 

(Detta inlagg kan uppfattas som storande da jag inte har tillgang till vara tre tillagg i det svenska alfabetet)

 

 

Jag skriver alltsa fran en av lodgens datorer, enligt mitt schema skulle jag aterigen ha befunnit mig i Revelstoke for hela 6 dagars ledighet (senast det intraffade var sommaren fortfarande ung och jag levde i glada tron om att denna sommar skulle ga som taget). Men saker och ting blir inte alltid som man tankt sig, sa schemat andrades lite grann; min ledighet kortades ner till tre dagar och jag blev erbjuden att stanna har uppe for att slippa resvagen t/r till Revelstoke. Sagt och gjort - och jag angrar det inte en susning! Att vara har och helt fa bestamma mina tider (mer eller mindre, sovmorgonen varar inte langre an till 09.00 da helikoptern borjar snurra for dagen) har varit som en semester i sig. Jag har hjalpt till med diverse saker som maste goras sahar i slutet pa sasongen t.ex. inventering for att underlatta jobbet for Erin, var chef, men bortsett fran det har jag agnat dagarna at 

1. Lasa

2. Trana

3. Sola

 

Jada, aven om det snoade for inte sa lange sen sa har sommaren bestamt sig for att inte vara over riktigt an, jag utesluter min personliga asikt om denna handelse och glads istallet at att i alla fall solen ar tillbaka. Trots att jag har foljt mitt egna schema attt det svart att fa egen tid nar man ar omringad med vanner, men det har absolut kants bra att vara har for att kunna ta del av allt som hander nar man ar ledig (las: ledig och inte kvar). 

 

Om en timme rigner kobjallran for middag, mina vanner ar redan tillbaka och dukar upp allt - sjalv ska jag bege mig till klattervaggen, ta en dusch, njuta av middagen och slutligen avrunda dagen med en massage.

 

Hoppas att ni alla mar bra dar hemma i nordost!

 

vi ses igen i December :)

 

Lisa

I tisdags släppte de ut mig från lodgen och lät mig komma tillbaka till civilisationen. Men även denna gång är smaken av frihet kortvarig, 48h i Revelstoke innan det bär av upp igen. 

Ett tag funderade jag på om jag skulle stanna på lodgen för att slippa resvägen fran och tillbaka, men jag är mycket nöjd med mitt beslut om att ta mig där ifrån och träffa vännerna här istället. 

Under min tid på lodgen verkar det dessutom som att vi har fått fler som vill dela trädgården utanför huset!

Mamma och två baby svartbjörn satt i trädet och käkade vad det nu är för frukt som växer där. 

Häftigt tycker jag. Läskigt tycker andra. 

Lisa 

Idag tog jag tillfället i akt att scrolla igenom P1s lista över årets sommarpratare - lotten föll direkt på en halvt långväga släkting, Oskar Kihlborg.

 

En något större och mer etablerad äventyrare än mig, men med ett lika instresse för att upptäcka nya platser.

Hans sommarprat gjorde mig mer motiverad till att ge mig av och se andra hörn av världen. Bo i tält. Känna att jag lever.

 

Dagarna uppe på jobbet börjar flyta ihop till en enda massa och med handen på hjärtat börjar jag bli rätt uttråkad. Jag behöver mer spänning för att stimuleras! Var dag tänker jag tillbaka på familjens resa till Sydafrika och allt spännande som vi upplevde där. Samtidigt börjar jag sukta väldigt mycket efter vinter nu, jag har insett att sommar nog inte riktigt är min grej. I alla fall inte i mer än tre månader. Jag trivs i kylan, bland snöflingor och vänner.  

 

 

 

Tack Oskar för ett väldigt bra sommarprat, jag lovar att äta mindre rött kött, äventyra mer och sträva efter att leva varje dag!

”Det roliga med äventyr är att man aldrig riktigt vet vad som kommer att hända.”

 

Lisa.

Vattnet var rätt kallt eftersom det kom direkt från glaciären, men med 30grader ute så kändes det rätt behagligt. 
Efter lunchen så var vi faktiskt några som var tvungna att följa med ena gruppen på deras sista vandringsetapp eftersom helikoptern hem redan var full. Synd...! 


Thornington Glaciären, en av Nordamerikas äldsta glaciärisar. 

Maiko, Hilary & jag. 

Tillbaka och säkra på torra land hittade vi massor med kattguld! "Fools gold" som de säger i det här landet. 

Lisa. 

Höjdpunkterna är förstås anledningarna till varför jag fortsätter på detta spår!

Att få vara bland personer som alla är omtänksamma, hårt arbetande och rätt galna. Att få vara så pass långt bort från civilisationen att jag inte har någon som helst koll på vad som pågår i resten av världen. Att själv få utvecklas så mycket rent mentalt. Och att bli bjuden på vin som kostar 1300$ per flaska! (Ska ta reda på vilket det var också)

Lågpunkterna är självklart befintliga, såsom brist på sömn, långa och tuffa arbetsdagar och att vi är så pass isolerade som vi är. Det är svårt att ta sig iväg och hitta på något när vi endast är omringade av skog, skog och åter skog. Vintern är bra på så sätt med snön, man kan åka pulka och bygga snögubbar i timmar. 

Men, nu är det sommar och det som spelar mest roll är hur jag ser på dagen och gör det bästa av det som finns att göra. 

En annan, kanske skev, höjdpunkt är skogsbranden som pågår ca 7km från oss. Den har pågått i några dagar nu och är förtrollande! Igår cyklade jag och Hilary ner för att kolla på den under vår rast... 

Efter middag och städning samlades en större skara ur personalen och körde ner till samma plats för att beskåda elden som nu hade tilltagit lite i storlek. Dånet och sprakandet från träden som går upp i rök är fängslande, jag önskar så att min kamera kunde göra synen rättvisa..

Vi stannade ett bra tag och iakttog allt som skedde. Alla var på bra humör, det snackades, skrattades och "woooow"ades mest hela tiden. 

Det är de små glimtarna av lycka som gör mig varm inombords. 

Väl hemma kröp jag ner i min säng, någon dusch för att få bort röklukten brydde jag mig inte om. Duschar gör jag ända mer än ofta här på grund av värmen som fullkomligt sköljer över oss dagarna i ända!

Idag har varit mindre intressant och det är dags att krypa till kojs.

God natt!

Lisa. 

Om några dagar kommer jag längta efter att få vara ledig igen, och den gången kommer det verkligen att bli kort! Fyra dagar, varav två halvdagars resande, för att vara exakt. Förhoppningvis har jag lite fler vänner i stan och kanske, kanske lite mer energi för att göra saker. 

Klockan börjar bli lagom sent och det är dags att tacka för denna tisdag. 

God natt!

Lisa.